Den sanna historien!

För snart två månader skrev jag ett blogginlägg om att RPB GTn nedan blivit färdig. Jag skrev att den första ägaren och byggaren bara blev halvfärdig innan stoppet för hemmabyggda bilar infördes den 1 juli 1970.

Jag hade fel! Leif som under en mycket kort tid byggde ihop bilen under våren 1970 hann betydligt längre än halvvägs. Däremot fastnade han i byråkratins kvarnar när de inte ville ge honom dispens med ny besiktningstid efter att han stött på problem med vindrutan. Och bilen rullade för Leif hann lägga 6 km på Jaegerhastighetsmätarens tripp.

Här kommer hans historia:

Det kändes bara som om det var en halvhjärtad satsning från min sida. I verkligheten var satsningen mycket, mycket målinriktad. Alltifrån tummandet på tidningsurklippet av Aztecen under värnplikten fram till det totala nederlaget 3 år senare. Om jag minns rätt behövdes lika mycket pengar som det kostade att köpa en ny Fiat 850 Sport Coupe. Förutom kitet behövdes ju en hyfsad värdbil. Att jag lyckades skrapa ihop pengarna berodde mycket på de traktamenten jag fick samt ett hårt tag om plånboken.

Mesta arbetet lades ner på chassiet, för tanken var ju att bilen skulle hålla länge. Plåtrent - huvudsakligen med handkraft, avfettning med trikloretylen, grundning med blymönja och svart Plomb rostskyddstäckfärg. Sprutat i ett litet, oventilerat utrymme. Bosse säger att färgen fortfarande är fräsch. Det är inte sprutaren. Bromsrör, slitdelar m.m. ersattes med nytt. När karossen anlände så var chassiet i princip klart.

Vid dockningen provades först svetsning av fyrkantbalkarna till bottenplattan, men det kändes inte bra. Det blev istället genomgående bult med distanser i balkarna för att inte deformera dem. Dessa bultar gav dessutom en bra infästning av karossen. På den tiden fanns ett postorderföretag som hette Viking Trading i Falköping. Där kunde man handla surplusmateriel, som huvudsakligen kom från flyg. Kadmierade bultar av flygkvalitet (bättre stål) köpte man kilovis. Och det gjorde man. Alltså hamnade sådana bultar i RPB:n där det var möjligt.

Karossen och inredningsdetaljer var väl förarbetade, så egentligen var inte den biten så jobbig. Bosse och jag har skrattat åt elsystemet. Han påstår att bilen lättade 18 kg när han plockade ut det, eftersom det var obegripligt. Han överdriver nog lite. Eftersom jag har pysslat med flyg under yrkeslivet, så fick RPB:n influenser av detta. Jag tycker att det är bättre med automatsäkringar och en elcentral. Men jag förstår Bosse, för elschemorna har ju endast funnits i min pärm genom åren.

Handpenning för kitet (750:-) betalades 1970-04-01. Tyvärr hade RPB mycket på gång, så de sista prylarna, stolar och en ny vindruta anlände 1970-06-27 på kvällen med flygfrakt. Den första vindrutan hade en spricka som inte skulle blivit godkänd. Jag kontaktade en glasmästare för hjälp med montering, men vi lyckades inte. Rutan kröp av listen i övre vänstra hörnet. Han avrådde från något tvång, och vi hade facit från första rutan som tydligen hade spruckit redan i emballaget Om jag minns rätt så var det en Corvette-ruta och därmed dyr. Kontentan blev att jag ringde till TSV och frågade om en förlängd dispens. Ja, du får skicka in en skriftlig ansökan, så tittar vi på det. Hans ton lät positiv, så jag åkte iväg och köpte en skrivmaskin och författade ett brev. Därefter blev det en högst välbehövlig vila. Jag åtgärdade felet i urtaget och monterade vindrutan och väntade på svar.

RPB jobbade parallellt mot TSV och jag var inte ensam i situationen. RPB:n skulle krockprovas! Det fanns inget annat sätt att kontrollera om tanken läckte 20 g vid smällen och sedan 20 g/min. Det förslag som jag hade att placera en självtätande tank mittmonterad bakom stolarna ansågs inte uppväga krockprovet. Något som irriterade var att Bilprovningen hade olika åsikter. Den jag anlitade sa att bilen skulle vara godkänd 1/7. Enligt RPB fanns det stationer som nöjde sig med att bilen hade kontrollbesiktigats, vilket gav dessa ägare en månads respit.

Bilen var ju i princip värdelös för det fanns, vad jag minns, ingen klass inom banracing som passade. Efter att RPB:n stått några år i föräldrarnas loge, satte jag in en annons med olika alternativ i Teknikens Värld. Bl.a. Bror Jaktlund ringde och ville sälja sin RPB. Men min gick för en spottstyver någonstans norr om Hässleholm till en som hade en Piraya. Hans tanke var att byta kaross och därmed modernisera. Tydligen blev det aldrig något av detta projekt.

Här är två bilder från Leifs album under byggnationen. Tack Leif för att du delade med dig av din historia. Jag tycker historien bakom är minst lika spännande som själva bilarna.