Plötsligt händer det - en ägare av en RPB GT blir färdig med sin bil och får ut den på vägarna. Och dessutom blev resultatet riktigt bra. Det här både sätter press på och skapar någon form av existensiell kris för oss andra RPB-ägare. Det visar att man uppenbarligen kan ta steget från att vara en snackare och drömmare till att faktiskt köra runt med sin bil. Ursäkternas tid verkar lida mot sitt slut!
Den här bilen var förmodligen den sista karossen som såldes på den svenska marknaden. Karossen levererades från Burträsk den 22 maj 1970, vilket var lite väl tajt in på stoppet att registrera ombyggda bilar som var den 1 juli 1970. Så även om den ursprungliga byggaren jobbade dygnet runt med bilen så blev den aldrig färdig till den 1 juli. Istället blev den halvfärdiga bilen stående i ett garage och efter några ägarbyten kom den i rätta händer och kunde färdigställas och besiktigas nu i våras.
I den här bilens historia finns det faktiskt ett gnutta hopp för oss snackare och drömmare - den här bilen "behövde ju bara lackas och sättas ihop". Medan vi andra har bilar som de senaste 30 åren har ruttnat bort i lador eller ännu värre stått utomhus i alla år. Men räcker det som ursäkt - nej, inte det minsta. Det börjar kanske bli dags att snart ta tag i sin GT. Shit - nu känner jag prestationsångesten komma smygande igen.
Jag ska bara drömma och fundera lite först på det där med val av tuffa fälgar. Har hela tiden svajat mellan EMPI 5-spoke eller klassiska Porsche 356-fälgar, men när man sett bilder på den här bilden så kan man konstatera att BRM-fälgar också är väldigt tuffa.
1 kommentar:
Jag är förste ägaren till denna RPB och blir lite ledsen på texten. Hade urtaget till framrutan stämt - då hade bilen blivit besiktigad. Men TSV nekade envist att ge så mycket som en sekund mer dispens. En dag hade räckt Jag snittade och plastade om övre vänstra delen av urtaget, sen passade rutan. Det enda som saknades var lackering när jag lämnade bilen till nästa ägare. Jag dristade mig ut på en liten grusväg så den fick faktiskt 6 km på Jaegerhastighetsmätaren.
Den var alltså inte halvfärdig, utan plundrades hej vilt på vägen till Bosse.
Drömmen om en kitcar hade funnits i mer än 3 år. Från början en Aztec när jag var 18 år. Men det behövdes pengar och resurser. Där jag jobbade fram till 1970, 50 mil hemifrån, fanns inga möjligheter. Att jag sen blev kommenderad 20 mil bort under 3 månader av byggtiden underlättade knappast bygget. Vad jag tyckte om TSV lämpar sig ej för skrift.
Skicka en kommentar